Hjälpmedel eller självbedrägeri?

Forskningskadereducering
Skrivet av Filip Bromberg

Mikrodosering bortom hypen

De senaste åren har intresset för mikrodosering exploderat. Små mängder psilocybin eller LSD – ofta en tiondels trippdos – intas med några dagars mellanrum, i hopp om ökad kreativitet, fokus, empati eller psykiskt välbefinnande. Redan 2018 skrev Dagens Nyheter om fenomenet, och jag själv medverkade i morgon-tv på SVT.

Du har säkert hört berättelserna. Kanske har du också testat själv, eller så funderar du på att börja. Och visst låter det lockande med stora effekter, utan hallucinationer, och minimala risker.

Men vad vet vi egentligen? Är mikrodosering ett verkligt hjälpmedel, eller mest ett uttryck för vår längtan efter förändring?

Vad visar forskningen?

Tidiga studier och observationsdata målade en lovande bild. I en studie från 2019 av Polito och Stevenson rapporterade deltagare förbättrat humör, ökad uppmärksamhet och minskad depression under mikrodoseringsperioder. Många upplevde också ökad kreativitet och kontakt med sig själva, även om designen saknade kontrollgrupp. Detta gör det svårt att veta vad som faktiskt orsakade förändringarna.

När forskare började undersöka mikrodosering med striktare metoder blev bilden mer komplex. En av de mest ambitiösa studierna hittills publicerades 2022 av Imperial College London. I den studien fick deltagare mikrodosera i hemmet under fyra veckor, men utan att veta om kapslarna de tog innehöll en aktiv substans eller placebo, ett upplägg som kallas self-blinding.

Resultatet visade att både placebogruppen och de som tog en aktiv substans rapporterade förbättrat humör, ökad kreativitet och minskade depressiva symtom. Men: den enskilt största faktorn som predicerade positiva effekter var vad deltagarna trodde att de tagit – inte vad de faktiskt fått. Förväntan tycktes alltså spela större roll än substansen i sig.

Slutsatsen? Mikrodosering kan ge upplevda effekter, men den psykologiska kontexten spelar sannolikt en avgörande roll.

Finns det risker?

Mikrodosering beskrivs ofta som ”ofarligt”, särskilt jämfört med fulla psykedeliska doser. Och visst: risken för akuta psykotiska tillstånd eller farliga beteenden är betydligt lägre. Men det betyder inte att mikrodosering är riskfritt.

För vissa kan även små doser väcka ångest, oro eller sömnsvårigheter. Det finns också rapporter om att mikrodosering kan förstärka redan pågående stress eller rastlöshet, särskilt om man använder det för att pressa sig själv snarare än för att lyssna inåt. För personer med sårbarhet för psykisk ohälsa, till exempel bipolär sjukdom eller psykosnära tillstånd, finns anledning att vara extra försiktig.

Dessutom lyfter vissa forskare oro kring möjliga fysiska risker vid långvarig mikrodosering. Vissa psykedeliska substanser verkar påverka serotoninreceptorer i hjärtats vävnad, och i teorin skulle det kunna öka risken för hjärtproblem vid regelbunden användning över tid. Idag saknas saknas tydliga långtidsstudier på mikrodosering. Ett exempel på denna diskussion finns i en analys från Harvard Law School’s Petrie-Flom Center (läs här).

Och så länge mikrodosering sker i ett rättsligt gränsland, finns alltid juridiska risker att ta med i bilden. Det är ett ansvar var och en behöver bära med öppna ögon.

Men placebo är inte "ingenting"

Det är lätt att använda ordet placebo som en slags avfärdande stämpel: "det funkade inte på riktigt". Men det är en förenkling. Placeboeffekter är inte fantasier. De är reella neuropsykologiska och fysiologiska förändringar, skapade av våra egna förväntningar, intentioner och sammanhang. Och de kan vara kraftfulla.

Ett välkänt exempel kommer från det så kallade mind over milkshake-experimentet. Deltagarna fick dricka exakt samma milkshake vid två olika tillfällen, men med olika etiketter. Ena gången stod det att det var en “hälsosam” lågkalorishake, andra gången att det var en “syndigt god” kaloribomb. Kroppen reagerade olika beroende på vad deltagarna trodde att de åt: nivåerna av mättnadshormonet ghrelin förändrades, trots att innehållet var identiskt. Det handlade alltså inte om lurad smak, utan om faktisk fysiologisk påverkan baserad på förväntan.

I mikrodoseringens fall kan placeboeffekterna handla om att ritualisera vardagen, observera sina känslor mer nyanserat, skapa pauser för reflektion, eller känna att man tar tag i något som länge skavt. Oavsett om det är substansen eller strukturen som gör skillnad, så är det du som gör jobbet.

Hur kan man tänka som självutforskare?

Om du är nyfiken på att mikrodosera, finns det sätt att närma sig praktiken med både öppenhet och kritisk blick. Här är några frågor du kan ha med dig:

  • Vad hoppas jag att mikrodoseringen ska bidra med?
    Är det ett medel för att förstärka något som redan finns, eller är det ett sätt att fly något jag inte vill känna?

  • Hur följer jag upp effekterna?
    Att föra dagbok, sätta intentioner och regelbundet utvärdera kan hjälpa dig att se vad som faktiskt förändras – och vad som inte gör det.

  • Följer jag ett tydligt protokoll - och varför?
    Många upplever att strukturer som Fadiman- eller Stamets-protokollet ger rytm och tydlighet. Andra behöver mer flexibilitet. Det viktiga är inte vilket protokoll du följer, utan att du vet varför du gör det, och hur det påverkar dig.

  • Är det substansen eller strukturen som hjälper mig?
    Vad händer om du behåller rutinen men pausar doserna en tid?

  • Blir det ett beroendemönster?
    Även om substansen i sig inte är beroendeframkallande, kan vanan bli ett sätt att undvika känslor, trötthet eller självtvivel.

Mikrodosering kan vara en dörr till självinsikt. Men ibland döljer vi våra behov av förändring bakom jakten på "rätt molekyl".

I slutändan är mikrodosering kanske mindre en kemisk intervention, och mer av en spegel. En möjlighet att börja lyssna inåt, känna efter vad som skaver, och agera på det. Oavsett om förändringen kommer från substansen, strukturen eller något du redan bär inom dig.

Om du vill höra fler perspektiv på mikrodosering, placeboeffekter och psykedelisk självutforskning, kan jag varmt rekommendera ett avsnitt av P3 Paradiso där jag och forskaren David Erritzoe medverkar:

Klicka på bilden för att lyssna på avsnittet.

Filip Bromberg

Leg. psykolog

Kontakt

Referenser

Filip Bromberg
Föregående

Egodöd är inte lösningen på dina problem
Nästa

Integrationscirklar: en trygg hamn efter psykedeliska upplevelser