Psykedelika och antidepressiva - vad vet vi egentligen?

Om du tar antidepressiva och samtidigt känner en nyfikenhet på psykedelika är du långt ifrån ensam. Många människor befinner sig just nu i samma läge. De har hört talas om psykedelika som ett möjligt verktyg för läkande eller självutforskning, men känner sig osäkra på hur det påverkas av den medicin de tar.

Kan man kombinera dem? Är det farligt? Och om man gör det, påverkar det upplevelsen? Frågorna är viktiga, och tyvärr finns det inga helt enkla svar. Forskningen börjar dock faktiskt ge oss en tydligare bild.

Vad antidepressiva gör i hjärnan

De flesta moderna antidepressiva (så kallade SSRI-preparat, som sertralin, fluoxetin eller escitalopram) ökar tillgången på signalsubstansen serotonin. Det kan stabilisera stämningsläget och dämpa ångest över tid.

Men långvarig användning verkar också minska känsligheten i vissa serotoninreceptorer, bland annat 5-HT2A, som är samma receptorer som psilocybin och andra klassiska psykedelika aktiverar.

Det betyder att en person som står på SSRI ofta får en mildare psykedelisk upplevelse eftersom receptorerna helt enkelt inte svarar lika starkt.

Vad forskningen säger

Tidigare har man trott att SSRI och psykedelika "tar ut" varandra, men nyare studier visar en mer nyanserad bild.

I en studie från 2022, där deltagare tog psilocybin samtidigt som de stod på escitalopram (Cipralex), såg man fortsatt positiva effekter på depression, även om upplevelserna var något mindre intensiva.

En annan studie från 2024 i Journal of Psychopharmacology visade liknande resultat: inga ökade risker och fortsatt förbättring i symtom.

Det verkar alltså som att kombinationen inte är farlig, men att upplevelsen förändras.

När det kan bli riskabelt

Det finns vissa läkemedel som inte bör kombineras med psykedelika. Framför allt gäller det MAO-hämmare (till exempel moclobemid), som påverkar nedbrytningen av serotonin. Om man kombinerar dem med psykedelika kan serotoninnivåerna bli farligt höga, ett tillstånd som kallas serotoninsyndrom.

Det kan orsaka förvirring, feber, snabb puls och i värsta fall livshotande komplikationer.

Att sluta med antidepressiva på egen hand inför en psykedelisk upplevelse kan också vara riskabelt, både på grund av utsättningssymtom och risken för återinsjuknande i depression. Om du funderar på att göra en förändring i medicineringen, gör det alltid i samråd med vården.

Erfarenheter från verkligheten

Många som tagit psykedelika medan de fortfarande stått på antidepressiva beskriver upplevelsen som mildare eller mer dämpad. För vissa kan det bli frustrerande, medan andra tvärtom upplever det som skönt att slippa bli överväldigade, och att det mildare tillståndet faktiskt gör det lättare att integrera insikter efteråt.

Min egen erfarenhet från arbetet med Nysnös program är att personer som står på SSRI ofta, men inte alltid, får en något svagare effekt av psilocybin. Deltagare brukar vanligtvis rekommenderas att inte sätta ut sin medicin innan retreat.

Det påminner om något viktigt: styrkan i en upplevelse avgör inte alltid hur läkande den blir. Ofta är det snarare intentionen, tryggheten och stödet, före, under och efter, som gör skillnaden.

Ett nytt landskap växer fram

Vi befinner oss mitt i ett skifte där psykedelisk forskning och klassisk psykiatri långsamt börjar mötas. Flera studier undersöker nu hur man kan kombinera dessa verktyg på ett tryggt sätt och kanske skräddarsy behandlingar utifrån hjärnans receptorkänslighet, dos och timing.

Men tills vi vet mer gäller samma princip som alltid:
Gå varsamt fram, sök stöd av någon som har erfarenhet, och fatta inga medicinska beslut på egen hand.

Vill du förbereda dig på ett tryggt sätt?

Om du funderar på att använda psykedelika, oavsett om du tar antidepressiva eller inte, kan det vara hjälpsamt att läsa på och planera i lugn och ro.

Jag har tagit fram ett dokument med råd och resurser för dig som vill förbereda dig på ett säkert och medvetet sätt.

Hör gärna av dig om du vill få det skickat till dig, eller om du vill prata om hur du kan närma dig upplevelsen på ett sätt som känns tryggt för just dig.

Filip Bromberg

Leg. psykolog

Kontakt

Varför en tripsitter gör din resa säkrare och mer meningsfull

Jag arbetar som legitimerad psykolog med psykedelisk integration i klinisk vardag. I mitt arbete möter jag människor som planerar eller har gjort psykedeliska resor. En återkommande lärdom är hur avgörande en trygg stödperson, en tripsitter, kan vara.

Denna text syftar till skadereducering och är inte en uppmaning att använda illegala substanser. Avstå vid medicinska riskfaktorer och följ alltid lagar och råd från vårdgivare. Vid akut fara, ring 112.

Vad är en tripsitter?

En tripsitter är en närvarande, nykter närstående som hjälper till att hålla en lugn atmosfär, skydda ramarna och ge stilla stöd under upplevelsen. När en trygg person är med blir det lättare att slappna av, låta upplevelsen utvecklas och möta svåra känslor utan att dras med i panik. En sitter påminner vänligt om andning och kropp, hjälper till att sänka stimuli när det behövs och ser till att miljön förblir ostörd.

Tripsitter eller terapeut? Olika roller, olika ansvar

Det är hjälpsamt att skilja på dessa två roller.

En tripsitter är en privat stödperson. Fokus ligger på närvaro, trygg miljö och enkla praktiska saker som vatten, filtar, belysning och att hantera avbrott. Sittern förväntas inte guida upplevelsen, tolka innehåll eller fatta medicinska beslut. Det är just avsaknaden av professionellt ansvar och behandlingsinsats som gör att rollen är enkel: vara där, vara lugn, vara nykter, vara lyhörd.

En terapeut arbetar professionellt med bedömning, psykologiska metoder och riskhantering. En terapeutisk roll innebär större ansvar, andra kompetenskrav och andra etiska ramar. Terapeuten arbetar med förberedelse, struktur, psykologisk förståelse och integration. I praktiken handlar det ofta om samtal före och efter en upplevelse, snarare än att närvara för att genomföra en sådan. Ramarna för vård och behandling är tydliga och skiljer sig från att få stöd av en närstående.

Rollerna kompletterar varandra men inte ska blandas ihop. En sitter är inte en terapeut, och en terapeut är inte en sitter.

Säkerhet i praktiken

Trygghet bygger på enkla, förutsebara ramar. En sitter hjälper till att göra platsen säker, plockar undan riskföremål, stänger av notiser och ser till att ingen behöver köra bil eller ta stora beslut samma dag. När oro stiger kan sittern dämpa intryck, sänka musiken, släcka ner och påminna om andningen. Den här närvaron minskar risken för att situationen eskalerar och gör det lättare att stanna med det som kommer.

Varför upplevelsen blir mer givande

Rätt stöd gör att du kan vara nyfiket närvarande även när det skaver. En enkel påminnelse om din intention kan fungera som kompass. Eftersom sittern delar situationen kan detaljer fångas upp som sedan blir värdefulla i efterarbetet. Det gör integrationen mer konkret.

Vem passar som tripsitter?

Välj någon som är lugn, pålitlig och icke-dömande. Lyhördhet är viktigare än tekniker. Uppgiften är att vara där, inte att styra eller förklara. Nykterhet och respekt för överenskomna ramar är självklarheter. Erfarenhet av förändrade medvetandetillstånd kan hjälpa, men är inte nödvändig.

Förberedelse som gör skillnad

Inför en planerad upplevelse erbjuder jag förberedande samtal där vi klargör intention, ramar och kommunikation. Ofta gör vi detta tillsammans med den tilltänkta sittern. Vi går igenom praktiska detaljer som tid, plats, störningsmoment, musik och belysning, samt ett enkelt signalsystem för behov som tempo, vatten, toalett, eget utrymme eller extra närvaro. Vi gör också en strukturerad riskgenomgång och tydliggör vad som innebär att vi avråder eller avbryter, samt när och hur man söker vård.

Under upplevelsen

En bra sitter prioriterar lugn närvaro framför problemlösning. Hen sitter stilla, påminner varsamt om kropp och andning och frågar då och då om önskad närhet eller tystnad. Samtycke gäller alltid före fysisk beröring. Om känslor blir starka skalas stimuli ned. Basala behov fångas upp utan att avbryta i onödan.

Efteråt: landning och integration

Efter upplevelsen prioriteras mjuk landning med tystnad, varm dryck och lätt mat. Bilkörning, sociala medier och stora beslut får vänta. En kort debrief hjälper er att minnas det viktigaste och planera uppföljning. I integrationssamtal knyter vi ihop upplevelsen med liv, relationer och vanor. Här kan sitterns observationer ge värdefulla nyanser.

Lär dig mer

Vill du öka din förståelse kring hur man kan minska risker och skapa mer trygghet kring psykedeliska upplevelser? The Zendo Project är en utmärkt resurs - inte minst deras tydliga Training Manual.

Mitt fokus är att göra processen trygg och meningsfull. Jag hjälper dig att formulera intention, gå igenom ramar och risker, och skapa praktisk tydlighet. Inför vissa upplevelser har vi gemensamma förberedande samtal där din tripsitter deltar, så att ni är samspelta. Efteråt erbjuder jag integration där vi tillsammans gör erfarenheterna begripliga och användbara i vardagen.

Vill du ha stöd, hör gärna av dig.

Filip Bromberg

Leg. psykolog

Kontakt

Skam och psykedeliska upplevelser

“Vägen till autentisk självkänsla går oundvikligen genom skammens land – och lämnar det aldrig helt.”
– Joseph Burgo

Det talas ofta om hur psykedeliska upplevelser kan öppna hjärtat, hela gamla sår och ge en ny relation till livet. Många beskriver känslor av samhörighet, kärlek och klarhet. Det är sant, men det är inte hela sanningen.

Det finns också de där andra ögonblicken. När vi möter något vi helst hade sluppit. Något som gör att vi krymper inombords. Något som viskar: “Det här borde du inte känna. Du är fel.”

Det där något är ofta skam.

Skam som följeslagare

Skam är en av de mest smärtsamma och missförstådda känslorna vi har. Det är inte skuldens “jag gjorde något fel” – utan den existentiella känslan av att jag är fel.

I Brené Browns bok Mod att vara sårbar (och detta briljanta TED-talk) beskriver hon hur skam får oss att gömma oss, tiga, skärma av. Den gör oss ofria. Och just därför är det inte så konstigt att skammen ofta dyker upp i psykedeliska tillstånd, när våra vanliga försvar smälter undan och det inre landskapet blottas.

En färsk vetenskaplig studie från Johns Hopkins-universitetet (Mathai et al., 2025) visar att skam och skuld är vanliga inslag under psilocybinupplevelser i verkliga miljöer. Hela 68 % av deltagarna rapporterade att de under sin upplevelse konfronterade känslor av skam, skuld eller självförakt – ofta i samband med gamla minnen, tidigare trauman eller negativa självbilder.

Men det mest intressanta i studien var inte att skam uppstod, utan hur den bearbetades. Det visade sig att deltagare som kunde möta och arbeta konstruktivt med skammen under upplevelsen mådde bättre efteråt. Välmående förutsattes alltså inte av frånvaron av svåra känslor, utan av förmågan att hålla dem – inifrån.

När det skaver kan något mjukna

Jag möter ofta personer som känt skam efter en psykedelisk upplevelse. Skam över att ha tappat kontrollen. Skam över vad som kom upp. Skam över att “misslyckas” med en upplevelse man hoppats skulle bli ljus och läkande.

Ibland kommer skammen i kölvattnet av starka inre syner eller känslostormar. Ibland visar den sig som tyst tomhet: ett inre vakuum där man förlorat fotfästet. Ofta följs den av tankar som: “Jag borde inte ha tagit något.” “Jag sabbade hela resan.” “Andra får det att funka, men inte jag.”

Men det är just här, i det skaviga och skamliga, som porten till läkande ofta öppnas.

Hur jag arbetar med skam i terapi

När jag som psykolog möter klienter som berättar om psykedeliska upplevelser präglade av skam arbetar jag ofta utifrån ett IFS-inspirerat synsätt (Internal Family Systems).

Istället för att försöka bli av med skammen, är vi nyfikna på den. Vi betraktar den som en del av klientens inre system – en skyddare, kanske, som försöker hålla tillbaka något ännu mer sårbart. Eller en yngre del som bär på gamla sanningar från barndomen, när skammen kanske var ett sätt att förstå svårigheter: “Det var mitt fel.”

Vi lyssnar. Utforskar. Låter varje del få tala i sin takt.

I IFS ser vi varje del – även de vi kämpar med – som meningsfulla. Skammen bär ofta ett budskap. Den säger: “Det här behöver ses.” “Det här har gömts.” “Det här var för mycket då, men kanske inte nu.”

Tillsammans söker vi kontakt med det som kan hålla skammen med öppenhet: den del i varje människa som kan vara närvarande utan att döma. Inom IFS kallas det för Self – ett slags inre vittne, fyllt av medkänsla, nyfikenhet och stillhet.

När skammen får bli sedd från den platsen, händer något. Den luckras upp. Inte genom motstånd, utan genom kontakt.

Skammen som transformativ kraft

I studien från Johns Hopkins såg forskarna att psilocybin i genomsnitt ledde till en minskning av så kallad trait shame – alltså individens generella benägenhet att känna skam – även flera månader efter upplevelsen. Men hos nästan 30 % ökade skammen efteråt.

Det säger något viktigt. Skam är inget enkelt symptom att ta bort. Det är en komplex rörelse i vårt psyke, ofta förankrad i gamla berättelser om vem vi är och vad vi får känna.

Psykedelika kan öppna dessa berättelser, men inte alltid med varsamhet. Därför behövs integration. Inte bara som “efterarbete”, utan som en mänsklig hållning: att skapa utrymme för allt det som inte fick plats i stunden. Att i efterhand få möta sig själv med mildhet.

Skam som viskar – och väntar

Om du läser detta och känner igen dig. Om du bär på skam från en upplevelse du inte kan släppa – vet att du inte är ensam.

Skammen kan säga: “Det där borde du inte ha känt.”
Eller: “Du är svag.”
Eller: “Det är något fel på dig som reagerade så.”

Men kanske vill den i själva verket uttrycka:
“Här finns något som vill mötas.”

Att vända sig mot skammen med nyfikenhet, istället för att gömma den, kan bli början på en helt annan resa. En resa inåt – till det som är sant, sårbart och mänskligt.

Och där, mitt i det mest smärtsamma, kan något mjukna. Inte för att vi pressar fram förändring. Utan för att vi lyssnar.

Filip Bromberg

Leg. psykolog

Kontakt

Hjälpmedel eller självbedrägeri?

Mikrodosering bortom hypen

De senaste åren har intresset för mikrodosering exploderat. Små mängder psilocybin eller LSD – ofta en tiondels trippdos – intas med några dagars mellanrum, i hopp om ökad kreativitet, fokus, empati eller psykiskt välbefinnande. Redan 2018 skrev Dagens Nyheter om fenomenet, och jag själv medverkade i morgon-tv på SVT.

Du har säkert hört berättelserna. Kanske har du också testat själv, eller så funderar du på att börja. Och visst låter det lockande med stora effekter, utan hallucinationer, och minimala risker.

Men vad vet vi egentligen? Är mikrodosering ett verkligt hjälpmedel, eller mest ett uttryck för vår längtan efter förändring?

Vad visar forskningen?

Tidiga studier och observationsdata målade en lovande bild. I en studie från 2019 av Polito och Stevenson rapporterade deltagare förbättrat humör, ökad uppmärksamhet och minskad depression under mikrodoseringsperioder. Många upplevde också ökad kreativitet och kontakt med sig själva, även om designen saknade kontrollgrupp. Detta gör det svårt att veta vad som faktiskt orsakade förändringarna.

När forskare började undersöka mikrodosering med striktare metoder blev bilden mer komplex. En av de mest ambitiösa studierna hittills publicerades 2022 av Imperial College London. I den studien fick deltagare mikrodosera i hemmet under fyra veckor, men utan att veta om kapslarna de tog innehöll en aktiv substans eller placebo, ett upplägg som kallas self-blinding.

Resultatet visade att både placebogruppen och de som tog en aktiv substans rapporterade förbättrat humör, ökad kreativitet och minskade depressiva symtom. Men: den enskilt största faktorn som predicerade positiva effekter var vad deltagarna trodde att de tagit – inte vad de faktiskt fått. Förväntan tycktes alltså spela större roll än substansen i sig.

Slutsatsen? Mikrodosering kan ge upplevda effekter, men den psykologiska kontexten spelar sannolikt en avgörande roll.

Finns det risker?

Mikrodosering beskrivs ofta som ”ofarligt”, särskilt jämfört med fulla psykedeliska doser. Och visst: risken för akuta psykotiska tillstånd eller farliga beteenden är betydligt lägre. Men det betyder inte att mikrodosering är riskfritt.

För vissa kan även små doser väcka ångest, oro eller sömnsvårigheter. Det finns också rapporter om att mikrodosering kan förstärka redan pågående stress eller rastlöshet, särskilt om man använder det för att pressa sig själv snarare än för att lyssna inåt. För personer med sårbarhet för psykisk ohälsa, till exempel bipolär sjukdom eller psykosnära tillstånd, finns anledning att vara extra försiktig.

Dessutom lyfter vissa forskare oro kring möjliga fysiska risker vid långvarig mikrodosering. Vissa psykedeliska substanser verkar påverka serotoninreceptorer i hjärtats vävnad, och i teorin skulle det kunna öka risken för hjärtproblem vid regelbunden användning över tid. Idag saknas saknas tydliga långtidsstudier på mikrodosering. Ett exempel på denna diskussion finns i en analys från Harvard Law School’s Petrie-Flom Center (läs här).

Och så länge mikrodosering sker i ett rättsligt gränsland, finns alltid juridiska risker att ta med i bilden. Det är ett ansvar var och en behöver bära med öppna ögon.

Men placebo är inte "ingenting"

Det är lätt att använda ordet placebo som en slags avfärdande stämpel: "det funkade inte på riktigt". Men det är en förenkling. Placeboeffekter är inte fantasier. De är reella neuropsykologiska och fysiologiska förändringar, skapade av våra egna förväntningar, intentioner och sammanhang. Och de kan vara kraftfulla.

Ett välkänt exempel kommer från det så kallade mind over milkshake-experimentet. Deltagarna fick dricka exakt samma milkshake vid två olika tillfällen, men med olika etiketter. Ena gången stod det att det var en “hälsosam” lågkalorishake, andra gången att det var en “syndigt god” kaloribomb. Kroppen reagerade olika beroende på vad deltagarna trodde att de åt: nivåerna av mättnadshormonet ghrelin förändrades, trots att innehållet var identiskt. Det handlade alltså inte om lurad smak, utan om faktisk fysiologisk påverkan baserad på förväntan.

I mikrodoseringens fall kan placeboeffekterna handla om att ritualisera vardagen, observera sina känslor mer nyanserat, skapa pauser för reflektion, eller känna att man tar tag i något som länge skavt. Oavsett om det är substansen eller strukturen som gör skillnad, så är det du som gör jobbet.

Hur kan man tänka som självutforskare?

Om du är nyfiken på att mikrodosera, finns det sätt att närma sig praktiken med både öppenhet och kritisk blick. Här är några frågor du kan ha med dig:

• Vad hoppas jag att mikrodoseringen ska bidra med?
  Är det ett medel för att förstärka något som redan finns, eller är det ett sätt att fly något jag inte vill känna?

• Hur följer jag upp effekterna?
  Att föra dagbok, sätta intentioner och regelbundet utvärdera kan hjälpa dig att se vad som faktiskt förändras – och vad som inte gör det.

• Följer jag ett tydligt protokoll - och varför?
  Många upplever att strukturer som Fadiman- eller Stamets-protokollet ger rytm och tydlighet. Andra behöver mer flexibilitet. Det viktiga är inte vilket protokoll du följer, utan att du vet varför du gör det, och hur det påverkar dig.

• Är det substansen eller strukturen som hjälper mig?
  Vad händer om du behåller rutinen men pausar doserna en tid?

• Blir det ett beroendemönster?
  Även om substansen i sig inte är beroendeframkallande, kan vanan bli ett sätt att undvika känslor, trötthet eller självtvivel.

Mikrodosering kan vara en dörr till självinsikt. Men ibland döljer vi våra behov av förändring bakom jakten på "rätt molekyl".

I slutändan är mikrodosering kanske mindre en kemisk intervention, och mer av en spegel. En möjlighet att börja lyssna inåt, känna efter vad som skaver, och agera på det. Oavsett om förändringen kommer från substansen, strukturen eller något du redan bär inom dig.

Om du vill höra fler perspektiv på mikrodosering, placeboeffekter och psykedelisk självutforskning, kan jag varmt rekommendera ett avsnitt av P3 Paradiso där jag och forskaren David Erritzoe medverkar:

Klicka på bilden för att lyssna på avsnittet.

Filip Bromberg

Leg. psykolog

Kontakt

Referenser

• Polito, V., & Stevenson, R. J. (2019). A systematic study of microdosing psychedelics. PLOS ONE, 14(2), e0211023.
  https://doi.org/10.1371/journal.pone.0211023

• Szigeti, B., et al. (2021). Self-blinding citizen science to explore psychedelic microdosing. eLife, 10, e62878.
  https://doi.org/10.7554/eLife.62878

• Crum, A. J., Corbin, W. R., Brownell, K. D., & Salovey, P. (2011). Mind over milkshakes: Mindsets, not just nutrients, determine ghrelin response. Health Psychology, 30(4), 424–429.
  https://doi.org/10.1037/a0023467

• Petrie-Flom Center at Harvard Law School (2022). Safety first: Potential heart health risks of microdosing.
  https://petrieflom.law.harvard.edu/2022/04/13/safety-first-potential-heart-health-risks-of-microdosing

Risker med psykedelika och hur du minskar dem

Psykedeliska substanser kan öppna för kontakt, insikt, kreativitet och stillhet. De öppnar också för sårbarhet. När vardagens ramar kliver åt sidan och tid, självkänsla och verklighetskänsla förändras blir kontexten avgörande. Vem du är, hur du mår, var du befinner dig och vilka som är nära påverkar upplevelsen mer än många tror.

I guidade eller ceremoniella sammanhang finns ofta tydliga ramar, intention och emotionellt stöd. Samtidigt är det vanligt att närma sig psykedelika i informella miljöer: hemma, i naturen, på festival, med vänner eller på egen hand. Det kan bli vackert. Det kan också bli svårt. Den här texten vänder sig till dig som planerar att trippa utanför en professionell kontext och går igenom sex återkommande risker jag ser i mitt arbete, samt hur du kan minska dem.

Obs! Denna text syftar till skadereducering och är inte en uppmaning att använda illegala substanser. Avstå vid medicinska riskfaktorer och följ alltid lagar och vårdråd.

1. Substans och dos: när antaganden blir farliga

Många svåra upplevelser handlar inte om substansen i sig utan om oklarheter kring vad som tas och i vilken styrka. LSD på blotter kan ibland vara något helt annat. Psilocybinsvampar varierar i potens. Ibland är dosen helt enkelt för hög. Minska risken genom att använda testkit när det är möjligt, välja en låg ingångsdos och hellre lämna utrymme för att gå djupare vid ett annat tillfälle än att hamna i timmar av panik.

2. Psykisk sårbarhet: förstärkning av det som redan finns

Psykedelika förstärker ofta det vi bär på. Vid egen eller familjär sårbarhet för psykos, bipolär sjukdom eller svår depression ökar risken att tappa fotfästet. Var ärlig med ditt mående. Pausa om du är i kris, stark stress eller obalans. Gå inte ensam om du har riskfaktorer, och överväg att avstå helt. Självrespekt kan betyda att låta bli.

3. Kropp och omdöme: desorientering kan skada

Perceptionen kan förändras kraftigt. Fallolyckor, trafik och desorientering i mörker är verkliga risker. Välj en plats där du inte kan skada dig fysiskt, plocka undan vassa föremål, stäng balkongdörrar och undvik närhet till vatten och stup. Ha helst en nykter, trygg person i närheten som ser till att miljön förblir säker.

4. Överväldigande intensitet: när det blir för mycket

Det som kallas bad trip är ofta inte att något är fel utan att det är för mycket. Rädsla, skuld eller skräck kan växa snabbt. Ge dig själv tillåtelse att reglera. Du måste inte gå rakt in i svårigheten. Byt musik, justera belysning, fokusera på andningen eller något konkret i rummet, håll en hand om det känns hjälpsamt. Psykedeliska upplevelser är inte prov.

5. Trauma som väcks: oväntad styrka

Gamla minnen och känslor kan komma upp med stor kraft. Om något tungt väcks, planera för emotionellt stöd även efteråt. Berätta i förväg för någon du litar på, be om att de finns tillgängliga dagarna efter. Skriv ned det som hänt, prata om det, och sök samtalshjälp vid behov. Du behöver inte bära det ensam.

6. Bristande integration: trådarna blir hängande

Efter en stark upplevelse är tomhet, vilsenhet eller existentiell omskakning vanligt. Integration är processen där upplevelsen vävs in i livet. Avsätt tid utan krav, rör på kroppen, skriv, tala med någon som kan lyssna. Om något fortsätter skava, ta det på allvar. Stöd finns att få.

Praktiska sätt att öka tryggheten

En lugn, förutsägbar miljö gör stor skillnad. Förbered vatten, lätt mat, filtar och en bekväm viloplats. Stäng av notiser och minimera störningar. Bestäm i förväg vad som är okej och inte. Om du kan, ha en nykter stödperson närvarande. En trygg tripsitter som förstår sin roll att hålla ramar och spegla lugn kan göra upplevelsen både säkrare och mer meningsfull. Jag erbjuder ibland förberedande samtal där både du och den tilltänkta sittern deltar, för att ni ska vara samspelta inför dagen.

Ytterligare resurser

Om du är ny inför psykedeliska upplevelser rekommenderar jag varmt kursen Riding the Wave: Principles of Psychedelic Harm Reduction från Psychedelic Support. Integrationscirklar kan vara ett värdefullt komplement, både för stöd och gemenskap. Psykedeliska Sällskapet arrangerar regelbundet träffar, även online.

Att ta psykedelika i informella sammanhang kräver omsorg och tydliga ramar. Med förberedelse, stöd och efterarbete ökar chansen att det som öppnas faktiskt får landa och bli till något bärande i vardagen. Vill du prata om din situation, få hjälp att förbereda eller arbeta med integration efteråt är du välkommen att höra av dig.

Filip Bromberg

Leg. psykolog

Kontakt

Välkommen till bloggen Trippa Tryggt

Psykedeliska substanser är på väg tillbaka in i det offentliga rummet: i terapi, forskning, festivaler och vardagsliv. Intresset växer snabbt, och med det behovet av förankring. Vad är en psykedelisk upplevelse egentligen? Hur påverkar den oss, och vad behövs för att den ska bli hjälpsam snarare än förvirrande?

Min bakgrund

Jag heter Filip Bromberg och är legitimerad psykolog. Sedan 2014, då mitt intresse för psykedelisk vetenskap väcktes under min utbildning vid Uppsala universitet, har jag följt fältet från flera håll: forskning, terapi, harm reduction, integration och facilitering. Jag har stöttat hundratals deltagare i psilocybinretreater, lett integrationscirklar och föreläst för vårdpersonal om hur vi möter klienter som använder psykedelika. Jag har också varit med och byggt sammanhang som Nätverket för Psykedelisk Vetenskap, Norrsken Mind, Nysnö och Lavin, där vetenskap, erfarenhet och etik får mötas.

Under den tiden har jag sett hur psykedeliska upplevelser kan vara djupgående, läkande och ibland livsförändrande. Jag har också sett hur de kan bli överväldigande eller skapa lidande när förutsättningarna brister. Vi behöver mer än hype och skräckpropaganda; vi behöver kunskap, självkännedom, reflektion och strukturer för stöd.

Vad du hittar här

Den här bloggen vänder sig till dig som är nyfiken men vill förstå risker, som planerar en upplevelse utanför professionella ramar, som haft en utmanande erfarenhet och vill förstå vad som hände, eller som möter de här samtalen i ditt arbete. Jag skriver om hur du kan minimera risker, hur du förbereder dig, hur du integrerar efteråt och vad forskningen faktiskt säger. Här ryms också psykologi, trauma, etik, stigma och förändring, med utgångspunkt i mitt arbete som psykolog och facilitator och i en övertygelse om att det går att närma sig det psykedeliska med både respekt och nyfikenhet.

För en tryggare och öppnare kultur

Min intention med Trippa Tryggt är dubbel: att minska risker och att minska stigma. Jag vill bidra till en kultur där vi kan prata öppet om dessa upplevelser utan att romantisera eller moralisera, där det finns plats för både ljus och mörker, eufori och eftertanke. Psykedeliska erfarenheter får vara mänskliga, inte bara spektakulära.

Har du frågor, vill föreslå ett ämne eller boka ett samtal är du varmt välkommen att ta kontakt. Målet är enkelt: att göra vägen tryggare, mänskligare och mer meningsfull för dem som ger sig ut.

Filip Bromberg

Leg. psykolog

Kontakt