Skam och psykedeliska upplevelser
“Vägen till autentisk självkänsla går oundvikligen genom skammens land – och lämnar det aldrig helt.”
– Joseph Burgo
Det talas ofta om hur psykedeliska upplevelser kan öppna hjärtat, hela gamla sår och ge en ny relation till livet. Många beskriver känslor av samhörighet, kärlek och klarhet. Det är sant, men det är inte hela sanningen.
Det finns också de där andra ögonblicken. När vi möter något vi helst hade sluppit. Något som gör att vi krymper inombords. Något som viskar: “Det här borde du inte känna. Du är fel.”
Det där något är ofta skam.
Skam som följeslagare
Skam är en av de mest smärtsamma och missförstådda känslorna vi har. Det är inte skuldens “jag gjorde något fel” – utan den existentiella känslan av att jag är fel.
I Brené Browns bok Mod att vara sårbar (och detta briljanta TED-talk) beskriver hon hur skam får oss att gömma oss, tiga, skärma av. Den gör oss ofria. Och just därför är det inte så konstigt att skammen ofta dyker upp i psykedeliska tillstånd, när våra vanliga försvar smälter undan och det inre landskapet blottas.
En färsk vetenskaplig studie från Johns Hopkins-universitetet (Mathai et al., 2025) visar att skam och skuld är vanliga inslag under psilocybinupplevelser i verkliga miljöer. Hela 68 % av deltagarna rapporterade att de under sin upplevelse konfronterade känslor av skam, skuld eller självförakt – ofta i samband med gamla minnen, tidigare trauman eller negativa självbilder.
Men det mest intressanta i studien var inte att skam uppstod, utan hur den bearbetades. Det visade sig att deltagare som kunde möta och arbeta konstruktivt med skammen under upplevelsen mådde bättre efteråt. Välmående förutsattes alltså inte av frånvaron av svåra känslor, utan av förmågan att hålla dem – inifrån.
När det skaver kan något mjukna
Jag möter ofta personer som känt skam efter en psykedelisk upplevelse. Skam över att ha tappat kontrollen. Skam över vad som kom upp. Skam över att “misslyckas” med en upplevelse man hoppats skulle bli ljus och läkande.
Ibland kommer skammen i kölvattnet av starka inre syner eller känslostormar. Ibland visar den sig som tyst tomhet: ett inre vakuum där man förlorat fotfästet. Ofta följs den av tankar som: “Jag borde inte ha tagit något.” “Jag sabbade hela resan.” “Andra får det att funka, men inte jag.”
Men det är just här, i det skaviga och skamliga, som porten till läkande ofta öppnas.
Hur jag arbetar med skam i terapi
När jag som psykolog möter klienter som berättar om psykedeliska upplevelser präglade av skam arbetar jag ofta utifrån ett IFS-inspirerat synsätt (Internal Family Systems).
Istället för att försöka bli av med skammen, är vi nyfikna på den. Vi betraktar den som en del av klientens inre system – en skyddare, kanske, som försöker hålla tillbaka något ännu mer sårbart. Eller en yngre del som bär på gamla sanningar från barndomen, när skammen kanske var ett sätt att förstå svårigheter: “Det var mitt fel.”
Vi lyssnar. Utforskar. Låter varje del få tala i sin takt.
I IFS ser vi varje del – även de vi kämpar med – som meningsfulla. Skammen bär ofta ett budskap. Den säger: “Det här behöver ses.” “Det här har gömts.” “Det här var för mycket då, men kanske inte nu.”
Tillsammans söker vi kontakt med det som kan hålla skammen med öppenhet: den del i varje människa som kan vara närvarande utan att döma. Inom IFS kallas det för Self – ett slags inre vittne, fyllt av medkänsla, nyfikenhet och stillhet.
När skammen får bli sedd från den platsen, händer något. Den luckras upp. Inte genom motstånd, utan genom kontakt.
Skammen som transformativ kraft
I studien från Johns Hopkins såg forskarna att psilocybin i genomsnitt ledde till en minskning av så kallad trait shame – alltså individens generella benägenhet att känna skam – även flera månader efter upplevelsen. Men hos nästan 30 % ökade skammen efteråt.
Det säger något viktigt. Skam är inget enkelt symptom att ta bort. Det är en komplex rörelse i vårt psyke, ofta förankrad i gamla berättelser om vem vi är och vad vi får känna.
Psykedelika kan öppna dessa berättelser, men inte alltid med varsamhet. Därför behövs integration. Inte bara som “efterarbete”, utan som en mänsklig hållning: att skapa utrymme för allt det som inte fick plats i stunden. Att i efterhand få möta sig själv med mildhet.
Skam som viskar – och väntar
Om du läser detta och känner igen dig. Om du bär på skam från en upplevelse du inte kan släppa – vet att du inte är ensam.
Skammen kan säga: “Det där borde du inte ha känt.”
Eller: “Du är svag.”
Eller: “Det är något fel på dig som reagerade så.”
Men kanske vill den i själva verket uttrycka:
“Här finns något som vill mötas.”
Att vända sig mot skammen med nyfikenhet, istället för att gömma den, kan bli början på en helt annan resa. En resa inåt – till det som är sant, sårbart och mänskligt.
Och där, mitt i det mest smärtsamma, kan något mjukna. Inte för att vi pressar fram förändring. Utan för att vi lyssnar.
Filip Bromberg
Leg. psykolog