Skam och psykedeliska upplevelser

“Vägen till autentisk självkänsla går oundvikligen genom skammens land – och lämnar det aldrig helt.”
– Joseph Burgo

Det talas ofta om hur psykedeliska upplevelser kan öppna hjärtat, hela gamla sår och ge en ny relation till livet. Många beskriver känslor av samhörighet, kärlek och klarhet. Det är sant, men det är inte hela sanningen.

Det finns också de där andra ögonblicken. När vi möter något vi helst hade sluppit. Något som gör att vi krymper inombords. Något som viskar: “Det här borde du inte känna. Du är fel.”

Det där något är ofta skam.

Skam som följeslagare

Skam är en av de mest smärtsamma och missförstådda känslorna vi har. Det är inte skuldens “jag gjorde något fel” – utan den existentiella känslan av att jag är fel.

I Brené Browns bok Mod att vara sårbar (och detta briljanta TED-talk) beskriver hon hur skam får oss att gömma oss, tiga, skärma av. Den gör oss ofria. Och just därför är det inte så konstigt att skammen ofta dyker upp i psykedeliska tillstånd, när våra vanliga försvar smälter undan och det inre landskapet blottas.

En färsk vetenskaplig studie från Johns Hopkins-universitetet (Mathai et al., 2025) visar att skam och skuld är vanliga inslag under psilocybinupplevelser i verkliga miljöer. Hela 68 % av deltagarna rapporterade att de under sin upplevelse konfronterade känslor av skam, skuld eller självförakt – ofta i samband med gamla minnen, tidigare trauman eller negativa självbilder.

Men det mest intressanta i studien var inte att skam uppstod, utan hur den bearbetades. Det visade sig att deltagare som kunde möta och arbeta konstruktivt med skammen under upplevelsen mådde bättre efteråt. Välmående förutsattes alltså inte av frånvaron av svåra känslor, utan av förmågan att hålla dem – inifrån.

När det skaver kan något mjukna

Jag möter ofta personer som känt skam efter en psykedelisk upplevelse. Skam över att ha tappat kontrollen. Skam över vad som kom upp. Skam över att “misslyckas” med en upplevelse man hoppats skulle bli ljus och läkande.

Ibland kommer skammen i kölvattnet av starka inre syner eller känslostormar. Ibland visar den sig som tyst tomhet: ett inre vakuum där man förlorat fotfästet. Ofta följs den av tankar som: “Jag borde inte ha tagit något.” “Jag sabbade hela resan.” “Andra får det att funka, men inte jag.”

Men det är just här, i det skaviga och skamliga, som porten till läkande ofta öppnas.

Hur jag arbetar med skam i terapi

När jag som psykolog möter klienter som berättar om psykedeliska upplevelser präglade av skam arbetar jag ofta utifrån ett IFS-inspirerat synsätt (Internal Family Systems).

Istället för att försöka bli av med skammen, är vi nyfikna på den. Vi betraktar den som en del av klientens inre system – en skyddare, kanske, som försöker hålla tillbaka något ännu mer sårbart. Eller en yngre del som bär på gamla sanningar från barndomen, när skammen kanske var ett sätt att förstå svårigheter: “Det var mitt fel.”

Vi lyssnar. Utforskar. Låter varje del få tala i sin takt.

I IFS ser vi varje del – även de vi kämpar med – som meningsfulla. Skammen bär ofta ett budskap. Den säger: “Det här behöver ses.” “Det här har gömts.” “Det här var för mycket då, men kanske inte nu.”

Tillsammans söker vi kontakt med det som kan hålla skammen med öppenhet: den del i varje människa som kan vara närvarande utan att döma. Inom IFS kallas det för Self – ett slags inre vittne, fyllt av medkänsla, nyfikenhet och stillhet.

När skammen får bli sedd från den platsen, händer något. Den luckras upp. Inte genom motstånd, utan genom kontakt.

Skammen som transformativ kraft

I studien från Johns Hopkins såg forskarna att psilocybin i genomsnitt ledde till en minskning av så kallad trait shame – alltså individens generella benägenhet att känna skam – även flera månader efter upplevelsen. Men hos nästan 30 % ökade skammen efteråt.

Det säger något viktigt. Skam är inget enkelt symptom att ta bort. Det är en komplex rörelse i vårt psyke, ofta förankrad i gamla berättelser om vem vi är och vad vi får känna.

Psykedelika kan öppna dessa berättelser, men inte alltid med varsamhet. Därför behövs integration. Inte bara som “efterarbete”, utan som en mänsklig hållning: att skapa utrymme för allt det som inte fick plats i stunden. Att i efterhand få möta sig själv med mildhet.

Skam som viskar – och väntar

Om du läser detta och känner igen dig. Om du bär på skam från en upplevelse du inte kan släppa – vet att du inte är ensam.

Skammen kan säga: “Det där borde du inte ha känt.”
Eller: “Du är svag.”
Eller: “Det är något fel på dig som reagerade så.”

Men kanske vill den i själva verket uttrycka:
“Här finns något som vill mötas.”

Att vända sig mot skammen med nyfikenhet, istället för att gömma den, kan bli början på en helt annan resa. En resa inåt – till det som är sant, sårbart och mänskligt.

Och där, mitt i det mest smärtsamma, kan något mjukna. Inte för att vi pressar fram förändring. Utan för att vi lyssnar.

Filip Bromberg

Leg. psykolog

Kontakt

Egodöd är inte lösningen på dina problem

Egodöd. För många som närmar sig psykedeliska upplevelser är det ett ord som väcker fascination. Det dyker upp i forum, poddar och retreatbeskrivningar, ofta som något att eftersträva. En slags yttersta upplevelse. Många söker den. Vissa beskriver den som en livsförändrande vändpunkt. Andra känner sig otillräckliga för att de inte upplevt den.

Men vad betyder egodöd egentligen? Vad innebär det att förlora sitt ego? Och vad händer när vi gör det till ett mål, i stället för något som ibland sker som en bieffekt?

I den här texten vill jag utforska lockelsen, men också nyansera bilden. När ett andligt tillstånd blir ett ideal riskerar vi att tappa kontakten med både oss själva och det psykedeliska utforskandets verkliga potential.

Vad menas med egodöd?

Begreppet har rötter i både andliga traditioner och modern psykedelisk kultur. I sin enklaste form beskriver det en upplevelse där gränsen mellan jag och omvärld löses upp. Den vanliga känslan av att vara en separat individ, med tankar, identitet och historia, faller tillfälligt bort. Kvar kan finnas stillhet, närvaro eller en ordlös känsla av samhörighet med allt. För vissa upplevs det som att bli ett med naturen eller något större, som att den inre berättaren tystnar, eller som en paradoxal erfarenhet av att vara både jaglös och djupt levande. För andra kan det kännas skrämmande, som att tappa orienteringen eller försvinna.

När egodöd blir ett mål

I vissa kretsar ses egodöd som en milstolpe, en signal om att man gått djupt eller nått ett högre medvetandetillstånd. Det kan skapa en uttalad eller subtil press att varje resa ska vara maximal och upplösande. Här finns flera fallgropar.

Egot är inte fienden

I psykologin är egot inte något ont. Det är ett system för orientering som hjälper oss att reglera känslor, minnas, förstå andra och sätta gränser. Att dessa strukturer tillfälligt löses upp kan ge viktiga insikter. Men att fastna i motstånd mot egot, eller tro att det måste försvinna för att utveckling ska ske, riskerar att bli destruktivt.

För vissa kan egodöd bli en flykt från det mänskliga: smärta, historia, ansvar, personlighet. Då blir upplevelsen inte läkande, utan snarare en form av dissociation. Vi jagar det sublima för att slippa möta det konkreta som skaver.

En djupt transformerande upplevelse kräver inte att jagkänslan försvinner. Psykedeliska insikter tar många former, och ingen är mer rätt än någon annan.

Jakten som omväg

Längtan efter egodöd kan bli en omväg runt det som faktiskt behöver uppmärksamhet: skam, sorg, rädsla eller kroppsligt lagrad smärta. Att sikta mot ett upplöst tillstånd kan kännas mer lockande än att stanna upp och lyssna på det som är rörigt och sårbart. Verklig läkning innebär ofta motsatsen: att gå inåt, långsamt och med omsorg, tills det som burits länge får plats och kan mjukna. Jakten på en starkare upplevelse kan då fungera som skydd, och i värsta fall skjuta upp det egentliga arbetet.

Om du upplever egodöd

En sådan erfarenhet kan vara djupt meningsfull, men också svår att förstå. Vissa känner förundran, andra tomhet, desorientering eller rädsla, särskilt i efterhand. Ge dig tid att landa. Utforska vad som hände i kroppen, i känslan och i din berättelse om dig själv. Stöd kan behövas, från en vän eller i samtal där det finns utrymme att sortera och integrera.

Egodöd, om den sker, är sällan målet i sig. Snarare en punkt på vägen tillbaka till livet. Det viktiga är inte att ha försvunnit, utan vad du tar med dig tillbaka.

Trippa med nyfikenhet istället för prestation

Det är inget fel i att vara nyfiken på egodöd, men vi kan släppa idén om att den måste uppnås. Att trippa handlar inte om att prestera en upplevelse, utan om att vara varsamt närvarande med det som kommer. Kanske handlar det mindre om att dö från egot och mer om att möta det med ömhet: att se hur det formats, vilka berättelser det bär och hur vi kan skapa lite mer rymd omkring det utan att behöva förinta det.

En person som har mycket bra att säga om mystika upplevelser och psykedelika är professor Pehr Granqvist. Jag kan varmt rekommendera denna intervju, som vi spelade in häromåret.

Vill du prata mer?

Jag möter ofta människor som bär på starka insikter och existentiella frågor efter psykedeliska upplevelser. Känner du igen dig? Hör gärna av dig om du vill ställa frågor eller boka ett första samtal.

Filip Bromberg

Leg. psykolog

Kontakt