Psykedelika och antidepressiva - vad vet vi egentligen?

Om du tar antidepressiva och samtidigt känner en nyfikenhet på psykedelika är du långt ifrån ensam. Många människor befinner sig just nu i samma läge. De har hört talas om psykedelika som ett möjligt verktyg för läkande eller självutforskning, men känner sig osäkra på hur det påverkas av den medicin de tar.

Kan man kombinera dem? Är det farligt? Och om man gör det, påverkar det upplevelsen? Frågorna är viktiga, och tyvärr finns det inga helt enkla svar. Forskningen börjar dock faktiskt ge oss en tydligare bild.

Vad antidepressiva gör i hjärnan

De flesta moderna antidepressiva (så kallade SSRI-preparat, som sertralin, fluoxetin eller escitalopram) ökar tillgången på signalsubstansen serotonin. Det kan stabilisera stämningsläget och dämpa ångest över tid.

Men långvarig användning verkar också minska känsligheten i vissa serotoninreceptorer, bland annat 5-HT2A, som är samma receptorer som psilocybin och andra klassiska psykedelika aktiverar.

Det betyder att en person som står på SSRI ofta får en mildare psykedelisk upplevelse eftersom receptorerna helt enkelt inte svarar lika starkt.

Vad forskningen säger

Tidigare har man trott att SSRI och psykedelika "tar ut" varandra, men nyare studier visar en mer nyanserad bild.

I en studie från 2022, där deltagare tog psilocybin samtidigt som de stod på escitalopram (Cipralex), såg man fortsatt positiva effekter på depression, även om upplevelserna var något mindre intensiva.

En annan studie från 2024 i Journal of Psychopharmacology visade liknande resultat: inga ökade risker och fortsatt förbättring i symtom.

Det verkar alltså som att kombinationen inte är farlig, men att upplevelsen förändras.

När det kan bli riskabelt

Det finns vissa läkemedel som inte bör kombineras med psykedelika. Framför allt gäller det MAO-hämmare (till exempel moclobemid), som påverkar nedbrytningen av serotonin. Om man kombinerar dem med psykedelika kan serotoninnivåerna bli farligt höga, ett tillstånd som kallas serotoninsyndrom.

Det kan orsaka förvirring, feber, snabb puls och i värsta fall livshotande komplikationer.

Att sluta med antidepressiva på egen hand inför en psykedelisk upplevelse kan också vara riskabelt, både på grund av utsättningssymtom och risken för återinsjuknande i depression. Om du funderar på att göra en förändring i medicineringen, gör det alltid i samråd med vården.

Erfarenheter från verkligheten

Många som tagit psykedelika medan de fortfarande stått på antidepressiva beskriver upplevelsen som mildare eller mer dämpad. För vissa kan det bli frustrerande, medan andra tvärtom upplever det som skönt att slippa bli överväldigade, och att det mildare tillståndet faktiskt gör det lättare att integrera insikter efteråt.

Min egen erfarenhet från arbetet med Nysnös program är att personer som står på SSRI ofta, men inte alltid, får en något svagare effekt av psilocybin. Deltagare brukar vanligtvis rekommenderas att inte sätta ut sin medicin innan retreat.

Det påminner om något viktigt: styrkan i en upplevelse avgör inte alltid hur läkande den blir. Ofta är det snarare intentionen, tryggheten och stödet, före, under och efter, som gör skillnaden.

Ett nytt landskap växer fram

Vi befinner oss mitt i ett skifte där psykedelisk forskning och klassisk psykiatri långsamt börjar mötas. Flera studier undersöker nu hur man kan kombinera dessa verktyg på ett tryggt sätt och kanske skräddarsy behandlingar utifrån hjärnans receptorkänslighet, dos och timing.

Men tills vi vet mer gäller samma princip som alltid:
Gå varsamt fram, sök stöd av någon som har erfarenhet, och fatta inga medicinska beslut på egen hand.

Vill du förbereda dig på ett tryggt sätt?

Om du funderar på att använda psykedelika, oavsett om du tar antidepressiva eller inte, kan det vara hjälpsamt att läsa på och planera i lugn och ro.

Jag har tagit fram ett dokument med råd och resurser för dig som vill förbereda dig på ett säkert och medvetet sätt.

Hör gärna av dig om du vill få det skickat till dig, eller om du vill prata om hur du kan närma dig upplevelsen på ett sätt som känns tryggt för just dig.

Filip Bromberg

Leg. psykolog

Kontakt

Varför en tripsitter gör din resa säkrare och mer meningsfull

Jag arbetar som legitimerad psykolog med psykedelisk integration i klinisk vardag. I mitt arbete möter jag människor som planerar eller har gjort psykedeliska resor. En återkommande lärdom är hur avgörande en trygg stödperson, en tripsitter, kan vara.

Denna text syftar till skadereducering och är inte en uppmaning att använda illegala substanser. Avstå vid medicinska riskfaktorer och följ alltid lagar och råd från vårdgivare. Vid akut fara, ring 112.

Vad är en tripsitter?

En tripsitter är en närvarande, nykter närstående som hjälper till att hålla en lugn atmosfär, skydda ramarna och ge stilla stöd under upplevelsen. När en trygg person är med blir det lättare att slappna av, låta upplevelsen utvecklas och möta svåra känslor utan att dras med i panik. En sitter påminner vänligt om andning och kropp, hjälper till att sänka stimuli när det behövs och ser till att miljön förblir ostörd.

Tripsitter eller terapeut? Olika roller, olika ansvar

Det är hjälpsamt att skilja på dessa två roller.

En tripsitter är en privat stödperson. Fokus ligger på närvaro, trygg miljö och enkla praktiska saker som vatten, filtar, belysning och att hantera avbrott. Sittern förväntas inte guida upplevelsen, tolka innehåll eller fatta medicinska beslut. Det är just avsaknaden av professionellt ansvar och behandlingsinsats som gör att rollen är enkel: vara där, vara lugn, vara nykter, vara lyhörd.

En terapeut arbetar professionellt med bedömning, psykologiska metoder och riskhantering. En terapeutisk roll innebär större ansvar, andra kompetenskrav och andra etiska ramar. Terapeuten arbetar med förberedelse, struktur, psykologisk förståelse och integration. I praktiken handlar det ofta om samtal före och efter en upplevelse, snarare än att närvara för att genomföra en sådan. Ramarna för vård och behandling är tydliga och skiljer sig från att få stöd av en närstående.

Rollerna kompletterar varandra men inte ska blandas ihop. En sitter är inte en terapeut, och en terapeut är inte en sitter.

Säkerhet i praktiken

Trygghet bygger på enkla, förutsebara ramar. En sitter hjälper till att göra platsen säker, plockar undan riskföremål, stänger av notiser och ser till att ingen behöver köra bil eller ta stora beslut samma dag. När oro stiger kan sittern dämpa intryck, sänka musiken, släcka ner och påminna om andningen. Den här närvaron minskar risken för att situationen eskalerar och gör det lättare att stanna med det som kommer.

Varför upplevelsen blir mer givande

Rätt stöd gör att du kan vara nyfiket närvarande även när det skaver. En enkel påminnelse om din intention kan fungera som kompass. Eftersom sittern delar situationen kan detaljer fångas upp som sedan blir värdefulla i efterarbetet. Det gör integrationen mer konkret.

Vem passar som tripsitter?

Välj någon som är lugn, pålitlig och icke-dömande. Lyhördhet är viktigare än tekniker. Uppgiften är att vara där, inte att styra eller förklara. Nykterhet och respekt för överenskomna ramar är självklarheter. Erfarenhet av förändrade medvetandetillstånd kan hjälpa, men är inte nödvändig.

Förberedelse som gör skillnad

Inför en planerad upplevelse erbjuder jag förberedande samtal där vi klargör intention, ramar och kommunikation. Ofta gör vi detta tillsammans med den tilltänkta sittern. Vi går igenom praktiska detaljer som tid, plats, störningsmoment, musik och belysning, samt ett enkelt signalsystem för behov som tempo, vatten, toalett, eget utrymme eller extra närvaro. Vi gör också en strukturerad riskgenomgång och tydliggör vad som innebär att vi avråder eller avbryter, samt när och hur man söker vård.

Under upplevelsen

En bra sitter prioriterar lugn närvaro framför problemlösning. Hen sitter stilla, påminner varsamt om kropp och andning och frågar då och då om önskad närhet eller tystnad. Samtycke gäller alltid före fysisk beröring. Om känslor blir starka skalas stimuli ned. Basala behov fångas upp utan att avbryta i onödan.

Efteråt: landning och integration

Efter upplevelsen prioriteras mjuk landning med tystnad, varm dryck och lätt mat. Bilkörning, sociala medier och stora beslut får vänta. En kort debrief hjälper er att minnas det viktigaste och planera uppföljning. I integrationssamtal knyter vi ihop upplevelsen med liv, relationer och vanor. Här kan sitterns observationer ge värdefulla nyanser.

Lär dig mer

Vill du öka din förståelse kring hur man kan minska risker och skapa mer trygghet kring psykedeliska upplevelser? The Zendo Project är en utmärkt resurs - inte minst deras tydliga Training Manual.

Mitt fokus är att göra processen trygg och meningsfull. Jag hjälper dig att formulera intention, gå igenom ramar och risker, och skapa praktisk tydlighet. Inför vissa upplevelser har vi gemensamma förberedande samtal där din tripsitter deltar, så att ni är samspelta. Efteråt erbjuder jag integration där vi tillsammans gör erfarenheterna begripliga och användbara i vardagen.

Vill du ha stöd, hör gärna av dig.

Filip Bromberg

Leg. psykolog

Kontakt

Skam och psykedeliska upplevelser

“Vägen till autentisk självkänsla går oundvikligen genom skammens land – och lämnar det aldrig helt.”
– Joseph Burgo

Det talas ofta om hur psykedeliska upplevelser kan öppna hjärtat, hela gamla sår och ge en ny relation till livet. Många beskriver känslor av samhörighet, kärlek och klarhet. Det är sant, men det är inte hela sanningen.

Det finns också de där andra ögonblicken. När vi möter något vi helst hade sluppit. Något som gör att vi krymper inombords. Något som viskar: “Det här borde du inte känna. Du är fel.”

Det där något är ofta skam.

Skam som följeslagare

Skam är en av de mest smärtsamma och missförstådda känslorna vi har. Det är inte skuldens “jag gjorde något fel” – utan den existentiella känslan av att jag är fel.

I Brené Browns bok Mod att vara sårbar (och detta briljanta TED-talk) beskriver hon hur skam får oss att gömma oss, tiga, skärma av. Den gör oss ofria. Och just därför är det inte så konstigt att skammen ofta dyker upp i psykedeliska tillstånd, när våra vanliga försvar smälter undan och det inre landskapet blottas.

En färsk vetenskaplig studie från Johns Hopkins-universitetet (Mathai et al., 2025) visar att skam och skuld är vanliga inslag under psilocybinupplevelser i verkliga miljöer. Hela 68 % av deltagarna rapporterade att de under sin upplevelse konfronterade känslor av skam, skuld eller självförakt – ofta i samband med gamla minnen, tidigare trauman eller negativa självbilder.

Men det mest intressanta i studien var inte att skam uppstod, utan hur den bearbetades. Det visade sig att deltagare som kunde möta och arbeta konstruktivt med skammen under upplevelsen mådde bättre efteråt. Välmående förutsattes alltså inte av frånvaron av svåra känslor, utan av förmågan att hålla dem – inifrån.

När det skaver kan något mjukna

Jag möter ofta personer som känt skam efter en psykedelisk upplevelse. Skam över att ha tappat kontrollen. Skam över vad som kom upp. Skam över att “misslyckas” med en upplevelse man hoppats skulle bli ljus och läkande.

Ibland kommer skammen i kölvattnet av starka inre syner eller känslostormar. Ibland visar den sig som tyst tomhet: ett inre vakuum där man förlorat fotfästet. Ofta följs den av tankar som: “Jag borde inte ha tagit något.” “Jag sabbade hela resan.” “Andra får det att funka, men inte jag.”

Men det är just här, i det skaviga och skamliga, som porten till läkande ofta öppnas.

Hur jag arbetar med skam i terapi

När jag som psykolog möter klienter som berättar om psykedeliska upplevelser präglade av skam arbetar jag ofta utifrån ett IFS-inspirerat synsätt (Internal Family Systems).

Istället för att försöka bli av med skammen, är vi nyfikna på den. Vi betraktar den som en del av klientens inre system – en skyddare, kanske, som försöker hålla tillbaka något ännu mer sårbart. Eller en yngre del som bär på gamla sanningar från barndomen, när skammen kanske var ett sätt att förstå svårigheter: “Det var mitt fel.”

Vi lyssnar. Utforskar. Låter varje del få tala i sin takt.

I IFS ser vi varje del – även de vi kämpar med – som meningsfulla. Skammen bär ofta ett budskap. Den säger: “Det här behöver ses.” “Det här har gömts.” “Det här var för mycket då, men kanske inte nu.”

Tillsammans söker vi kontakt med det som kan hålla skammen med öppenhet: den del i varje människa som kan vara närvarande utan att döma. Inom IFS kallas det för Self – ett slags inre vittne, fyllt av medkänsla, nyfikenhet och stillhet.

När skammen får bli sedd från den platsen, händer något. Den luckras upp. Inte genom motstånd, utan genom kontakt.

Skammen som transformativ kraft

I studien från Johns Hopkins såg forskarna att psilocybin i genomsnitt ledde till en minskning av så kallad trait shame – alltså individens generella benägenhet att känna skam – även flera månader efter upplevelsen. Men hos nästan 30 % ökade skammen efteråt.

Det säger något viktigt. Skam är inget enkelt symptom att ta bort. Det är en komplex rörelse i vårt psyke, ofta förankrad i gamla berättelser om vem vi är och vad vi får känna.

Psykedelika kan öppna dessa berättelser, men inte alltid med varsamhet. Därför behövs integration. Inte bara som “efterarbete”, utan som en mänsklig hållning: att skapa utrymme för allt det som inte fick plats i stunden. Att i efterhand få möta sig själv med mildhet.

Skam som viskar – och väntar

Om du läser detta och känner igen dig. Om du bär på skam från en upplevelse du inte kan släppa – vet att du inte är ensam.

Skammen kan säga: “Det där borde du inte ha känt.”
Eller: “Du är svag.”
Eller: “Det är något fel på dig som reagerade så.”

Men kanske vill den i själva verket uttrycka:
“Här finns något som vill mötas.”

Att vända sig mot skammen med nyfikenhet, istället för att gömma den, kan bli början på en helt annan resa. En resa inåt – till det som är sant, sårbart och mänskligt.

Och där, mitt i det mest smärtsamma, kan något mjukna. Inte för att vi pressar fram förändring. Utan för att vi lyssnar.

Filip Bromberg

Leg. psykolog

Kontakt

Egodöd är inte lösningen på dina problem

Egodöd. För många som närmar sig psykedeliska upplevelser är det ett ord som väcker fascination. Det dyker upp i forum, poddar och retreatbeskrivningar, ofta som något att eftersträva. En slags yttersta upplevelse. Många söker den. Vissa beskriver den som en livsförändrande vändpunkt. Andra känner sig otillräckliga för att de inte upplevt den.

Men vad betyder egodöd egentligen? Vad innebär det att förlora sitt ego? Och vad händer när vi gör det till ett mål, i stället för något som ibland sker som en bieffekt?

I den här texten vill jag utforska lockelsen, men också nyansera bilden. När ett andligt tillstånd blir ett ideal riskerar vi att tappa kontakten med både oss själva och det psykedeliska utforskandets verkliga potential.

Vad menas med egodöd?

Begreppet har rötter i både andliga traditioner och modern psykedelisk kultur. I sin enklaste form beskriver det en upplevelse där gränsen mellan jag och omvärld löses upp. Den vanliga känslan av att vara en separat individ, med tankar, identitet och historia, faller tillfälligt bort. Kvar kan finnas stillhet, närvaro eller en ordlös känsla av samhörighet med allt. För vissa upplevs det som att bli ett med naturen eller något större, som att den inre berättaren tystnar, eller som en paradoxal erfarenhet av att vara både jaglös och djupt levande. För andra kan det kännas skrämmande, som att tappa orienteringen eller försvinna.

När egodöd blir ett mål

I vissa kretsar ses egodöd som en milstolpe, en signal om att man gått djupt eller nått ett högre medvetandetillstånd. Det kan skapa en uttalad eller subtil press att varje resa ska vara maximal och upplösande. Här finns flera fallgropar.

Egot är inte fienden

I psykologin är egot inte något ont. Det är ett system för orientering som hjälper oss att reglera känslor, minnas, förstå andra och sätta gränser. Att dessa strukturer tillfälligt löses upp kan ge viktiga insikter. Men att fastna i motstånd mot egot, eller tro att det måste försvinna för att utveckling ska ske, riskerar att bli destruktivt.

För vissa kan egodöd bli en flykt från det mänskliga: smärta, historia, ansvar, personlighet. Då blir upplevelsen inte läkande, utan snarare en form av dissociation. Vi jagar det sublima för att slippa möta det konkreta som skaver.

En djupt transformerande upplevelse kräver inte att jagkänslan försvinner. Psykedeliska insikter tar många former, och ingen är mer rätt än någon annan.

Jakten som omväg

Längtan efter egodöd kan bli en omväg runt det som faktiskt behöver uppmärksamhet: skam, sorg, rädsla eller kroppsligt lagrad smärta. Att sikta mot ett upplöst tillstånd kan kännas mer lockande än att stanna upp och lyssna på det som är rörigt och sårbart. Verklig läkning innebär ofta motsatsen: att gå inåt, långsamt och med omsorg, tills det som burits länge får plats och kan mjukna. Jakten på en starkare upplevelse kan då fungera som skydd, och i värsta fall skjuta upp det egentliga arbetet.

Om du upplever egodöd

En sådan erfarenhet kan vara djupt meningsfull, men också svår att förstå. Vissa känner förundran, andra tomhet, desorientering eller rädsla, särskilt i efterhand. Ge dig tid att landa. Utforska vad som hände i kroppen, i känslan och i din berättelse om dig själv. Stöd kan behövas, från en vän eller i samtal där det finns utrymme att sortera och integrera.

Egodöd, om den sker, är sällan målet i sig. Snarare en punkt på vägen tillbaka till livet. Det viktiga är inte att ha försvunnit, utan vad du tar med dig tillbaka.

Trippa med nyfikenhet istället för prestation

Det är inget fel i att vara nyfiken på egodöd, men vi kan släppa idén om att den måste uppnås. Att trippa handlar inte om att prestera en upplevelse, utan om att vara varsamt närvarande med det som kommer. Kanske handlar det mindre om att dö från egot och mer om att möta det med ömhet: att se hur det formats, vilka berättelser det bär och hur vi kan skapa lite mer rymd omkring det utan att behöva förinta det.

En person som har mycket bra att säga om mystika upplevelser och psykedelika är professor Pehr Granqvist. Jag kan varmt rekommendera denna intervju, som vi spelade in häromåret.

Vill du prata mer?

Jag möter ofta människor som bär på starka insikter och existentiella frågor efter psykedeliska upplevelser. Känner du igen dig? Hör gärna av dig om du vill ställa frågor eller boka ett första samtal.

Filip Bromberg

Leg. psykolog

Kontakt

Integrationscirklar: en trygg hamn efter psykedeliska upplevelser

När vi har varit med om någonting omvälvande eller utmanande uppstår ofta ett behov av att dela upplevelsen, att bli hörd av någon som kan relatera. Psykedeliska erfarenheter är inget undantag - de kan vara djupt transformerande, förbryllande eller känslomässigt intensiva. Samtidigt är det inte alltid lätt att veta var man kan vända sig. I Sverige råder fortfarande ett starkt stigma kring psykedeliska substanser. Många vågar inte prata öppet, särskilt inte med vårdgivare, och inte alla har möjlighet att gå i terapi. Därför är integrationscirklar ett viktigt alternativ: en hållen och konfidentiell plats att lyssna, dela, reflektera och skapa mening tillsammans med andra.

Vad är en integrationscirkel?

En integrationscirkel är en strukturerad gruppträff där människor möts för att dela och bearbeta sina psykedeliska upplevelser. Cirklarna kan ledas av psykologer, erfarna facilitatorer, eller vara helt peer-ledda. Fokus ligger på att skapa en trygg och icke-dömande miljö där varje deltagare får möjlighet att uttrycka det som känns relevant, om och när de själva vill.

Att delta i en integrationscirkel innebär inte att man måste vara sårbar. Du väljer själv vad du vill dela, och det är alltid okej att bara lyssna. Facilitatorns uppgift är att skapa trygghet genom att bjuda in till öppenhet, samtidigt som deltagarna uppmuntras att ta hand om sina egna gränser. Även om det kan kännas utmanande att tala inför främlingar är det en tröskel som för många visar sig vara oväntat lätt att ta sig över när väl samtalet börjar.

Integration – att skapa mening tillsammans

Integration handlar om att tolka, bearbeta och väva in det man har upplevt i ett större sammanhang. För många kan det psykedeliska vara svårt att förena med vardagen. Att höra andras berättelser och själv berätta kan tillhandahålla de saknade bitarna i varandras pussel. Nya perspektiv uppstår, känslor klarnar och erfarenheter får förankring.

En typisk cirkel börjar med en presentationsrunda och en enkel grundande övning, till exempel en kort meditation. Gruppen kommer överens om gemensamma riktlinjer för trygghet och respekt. Därefter får deltagare dela sina upplevelser, om de vill. Träffen avslutas med ett öppet samtal med utrymme för reflektion och frågor.

Skadereduktion och gemenskap

Utöver att erbjuda stöd i bearbetningen av upplevelser fungerar integrationscirklar också som en arena för skadereduktion. Här delas kunskap om risker, säkrare användning och hur man söker vidare stöd. Kanske viktigast av allt: de skapar gemenskap. Att märka att man inte är ensam är i sig läkande.

Hitta en cirkel

I Sverige finns flera möjligheter att delta i integrationscirklar. Det finns aktiva Facebook-grupper för cirklar i Malmö och Göteborg, där du kan hitta likasinnade lokalt. Psykedeliska Sällskapet är en ideell förening som regelbundet arrangerar träffar – både fysiskt och online. Jag själv håller i regelbundna online-träffar för Psykedeliska Sällskapet. Nästa tillfälle hittar du här. Du är varmt välkommen att vara med.

Filip Bromberg

Leg. psykolog

Kontakt